KCSH

Kunskapscentrum för sexualitet och hälsa

Stockholms läns landsting

Call girl drar mjukisbrallorna av 70-talet

2012-11-15

MIKAEL MARCIMAINS debutlångfilm Call girl kommer säkert att åter sätta fart på debatten om Geijeraffären på 1970-talet. Ett stort antal män i samhällets övre skikt, bland andra dåvarande justitieminister Lennart Geijer, utpekades som kunder hos de prostituerade kvinnor som ingick i bordellmamman Doris Hopps koppleriverksamhet. Man kan hoppas att debatten inte fastnar i skvallerfacket om vem som faktiskt gjorde vad, eller i en harmsen diskussion om vad man får eller inte får antyda om nu döda politiker i en fiktiv berättelse.

70-talets Sverige skildras i dag ofta genom ett nostalgiskt filter som gjort detta årtionde synonymt med ett brunorange folkhem, mjukisvänster, ”Vilse i pannkakan”, jämställdhet, ut jämnade inkomstklyftor och sexuell frigörelse. ”Call girls” stora förtjänst är att den sliter, snarare än lyfter, locket av denna fingerfärgskletiga minnesask i det kollektiva medvetandet. Det är en unken doft som stiger upp. För bakom 1976 års valparoller om daghem åt alla, frihet och solidaritet döljer sig en kompakt patriarkal makthierarki över parti- och ideologigränserna, som aldrig i grunden varit ifrågasatt eller hotad. Tvärtom kan dess representanter dra nytta av den nya tidens slagord och framstå som radikala förnyare på kvinnors sida, samtidigt som de sätter på en fjortonårig call girl utan dåligt samvete. Samhällsidén om den sexuella revolutionen och ungas rätt att uttrycka sin sexualitet finns till hands för att döva eventuella samvetsförebråelser med tanken ”hon vill nog själv”.

Det är riktigt äckligt och väldigt bra skildrat. ”Call girl” snurrar kring Iris (spelad av Sofia Karemyr), en fjortonåring som i början tas in på en ungdomsvårdsskola. Den styrs enligt tidens anda av välmenande socialarbetare med bergfast tilltro till tonåringars egen kraft att klara upp sina liv utan någon som helst aning om hur deras förutsättningar ser ut. Iris och Sonja (Josefin Asplund) rymmer på nattliga eskapader i Stockholms city. De dras snabbt in i kretsarna kring bordellmamman Dagmar Glans (Pernilla August), en närvarande modersfigur i raffset där andra vuxna lämnat walk over. Hon binder framför allt Iris hårt till sig med den skickliga manipulatörens klassiska knep: Slösande smicker, dyrbara presenter och ett frikostligt förråd av knark och sprit så länge Iris gör som hon säger. Våld och hot om att bli utkörd ur gemenskapen när hon så småningom försöker bryta sig loss.

När Dagmar Glans verksamhet avslöjas och namnet på hennes kunder hotas avslöjas inför en större publik strax innan valet 1976 är allt tal om det öppna, demokratiska samhället ett minne blott. De polismän som tappert försöker ta reda på sanningen är chanslösa inför samarbetet mellan män långt upp i makthierarkin som bestämt sig för att tysta ner skandalen ”för det allmännas bästa”. I det här sammanhanget väger en fjortonårig prostituerad flickas vittnesmål så lätt att ingen ens bryr sig om att lyssna på det. Istället placeras Iris på en rymningssäker ungdomsvårdsskola och tvingas titta på hur hennes före detta kunder debatterar i godan ro på den flimrande tv-rutan i dagrummet. När hon bryter ihop inför åsynen, börjar skrika och kasta saker släpas hon till sitt rum av myndiga vårdare för att begrunda sin uppstudsighet i ensamhet. I anklagande ton blir hon upplyst om att det faktiskt är viktigt att titta på nyheter, det är ju där man lär sig något om samhället: ”Vad är det med dig, Iris?”

140 minuter är ganska långt för en film. Ändå lyckas regissören Mikael Marcimain, känd för tv-produktioner som ”Upp till kamp” och ”Lasermannen”, och manusförfattaren Marietta von Hausswolff von Baumgarten med konststycket att hålla betraktarens intresse kvar. Oavsett vem av herrarna som gjorde vad i verklighetens Geijeraffär är detta, förutom en spännande politisk thriller, ett välkommet tidsdokument. Filmen komplicerar den ganska onyanserade och nostalgiska bild av ett svunnet folkhem som idag sprids i många populärkulturella berättelser om 1960- och 70-talets Sverige.
Martina Junström

Insikt nr 4Recensionen är tagen ur Insikt nr 4, som kommer ut den 23 november.
Temat för detta årets sista nummer är ”Hiv i Sverige”
Läs Insikt här på lafa.nu eller beställ en prenumeration