KCSH

Kunskapscentrum för sexualitet och hälsa

Stockholms läns landsting

Hiv angår alla

2015-12-02

I höst lanserar Folkhälsomyndigheten en kampanj med budskapet ”Hiv idag är inte som igår” riktad till alla som bor i Sverige. 

Detta är är en artikel ur Insikt nr 4:

Tanken bakom kampanjen är att det stigma och de fördomar som fortfarande drabbar människor som lever med hiv ska minska när det blir allmänt känt att det numera går att leva ett gott liv med hiv och att medicinerna pressar tillbaka viruset så framgångsrikt att det i praktiken inte kan överföras till andra.

Förra gången en lika stor rikstäckande kampanj om hiv syntes i det offentliga rummet, några decennier tillbaka i tiden, hette avsändaren Aidsdelegationen. Syftet den gången var att uppmärksamma befolkningen på det nya viruset som då innebar en dödsdom att få eftersom det ännu inte fanns några effektiva mediciner. Genomslaget blev enormt, triggat av den massiva mediebevakningen. Tidningarna ägnade heluppslag åt svartvita bilder av unga dödssjuka män täckta av cancerframkallade fläckar, lik i svarta sopsäckar, munskyddsförsedd personal på inplastade vårdkliniker och poliser i skyddsutrustning.

Det har nu gått många år sedan panik utbröt på samhällsnivå och den utveckling som skett sedan dess inom den medicinska hivforskningen är smått mirakulös. Personer som lever med hiv kan numera räkna med att kunna leva lika länge som alla andra, arbeta, resa och skaffa barn som föds utan hiv. Ändå är det som att vetskapen om detta inte tränger in i ”det allmänna medvetandet”. Med tanke på den oro hiv skapade när de första fallen upptäcktes på 1980-talet skulle man kunna tro att goda nyheter på området skulle spridas fort och följas med intresse av många. Men statistik visar tvärtom att det på befolkningsnivå fortfarande råder en stor okunskap om hiv. Till exempel har det varit känt ända sedan 80-talet att hiv inte överförs vid sociala kontakter. Ändå säger fortfarande en av fem att de säkert eller troligen skulle undvika nära kontakt med en person de visste hade hiv, enligt en undersökning som gjordes så sent som i höstas av Folkhälsomyndigheten. Sex av tio känner inte till att smittsamheten är mycket låg vid en välfungerande behandling, trots att den kunskapen varit offentlig sedan 2013. Inte ens att det sedan 20 år tillbaka finns effektiv behandling mot hiv är allmän kunskap.

Kanske är en förklaring till detta icke-engagemang att hiv aldrig har ansetts vara en fråga som angår hela samhället, utan hela tiden har betraktats som något som handlar om ”de andra”. I boken ”Det sjuka” skildrar författaren och journalisten Anna-Maria Sörberg hur majoritetssamhället konsekvent knuffat över ansvaret för hivviruset på grupper som betraktats med skepsis och ansetts stå utanför samhällsnormen. Inledningsvis homosexuella män, injektionsmissbrukare och kvinnor som säljer sex, senare män som invandrat hit från afrikanska länder. Grupper som förfrämligats genom att laddas med icke-önskvärda egenskaper som skiljer ut dem från ”oss andra” – som betraktats som promiskuösa och omoraliska, opålitliga och potentiellt farliga.

Mediernas bevakning av hivfrågan från 1980-talet fram till idag har haft stor påverkan på detta kollektiva tankebygge. I början genom skrämmande löpsedlar och jätterubriker, så gott som alltid ur ett ”vi och dom-perspektiv”. Sedan genom att i princip helt sluta rapportera om hiv, ungefär samtidigt som bromsmedicinerna kom i mitten på 90-talet. Hiv blev en icke- fråga omgärdad av tystnad, med ett regelbundet återkommande undantag: Hivmannen. Detta begrepp som i ett ord förkroppsligar den kollektiva skräcken för det otäcka som hotar att ta sig in i det trygga samhället. Anna-Maria Sörberg skriver: ”Orden har makt över oss. Begreppet »hivman « signalerar en underförstådd likgiltighet för livet och underkastelse under okontrollerbar lust. »Hivmannen« är ett vandrande, intelligent virus, ett mänskligt osäkrat vapen, en självdestruktivitet inriktad på att dra med sig omvärlden ner i avgrunden.” Någon sådan person, varken ”hivman” eller ”hivkvinna”, hittade hon förstås inte bland de personer hon intervjuat i boken, även om det är så de beskrivits i pressen. Däremot människor som inte lyckats leva upp till att identifiera sig själva med den hivdiagnos de en gång fått och sedan ensamma bära hela ansvaret för att inte överföra det till andra.

I ljuset av hur majoritetssamhället betraktat och behandlat hiv och de personer som bär på viruset är det kanske inte så konstigt att sju av tio bara har berättat om sin hivinfektion för sin partner eller ett fåtal närstående av rädsla för att bli utfrysta eller dåligt behandlade, enligt en ny undersökning. Höstens kampanj, om den får genomslag, kan vara ett första steg mot att den situationen ändras. Minskad rädsla och bättre kunskap kan leda till en viktig allmän grundläggande insikt gällande personer som har en hivdiagnos – den att man inte ÄR ett virus, man HAR det – och vad den åtskillnaden innebär.

Den kollektiva insikten skulle också i sin förlängning kunna innebära en syn på hiv som ett virus bland andra, demokratiskt ur den synvinkel att det kan drabba vem som helst som har oskyddat sex som innebär risk för att det kan överföras. Att hiv är en kollektiv angelägenhet där alla har lika ansvar för skydda sig själva och varandra.

Text: Martina Junström

Insikt nr 4 2015 har temat "Hiv idag". Läs tidningen direkt, eller ladda ner den som Pdf.